om_oss/var_historia
/Site/Data/812/Images/Layout/Headers/Default/Isbranning.jpg
 

Föregångare inom miljöpedagogik

31.08.2010 kl. 15:29
Finlands första naturskola och Ungdomens miljöriksdag är exempel på vad Natur och Miljö åstadkommit på miljöpedagogikens område. Finlands Natur nr 4/2010.

Då miljöuppvaknandet tog fart under 1970-talet fanns tanken om att öka barnens och allmänhetens kunskaper i miljöfrågor med från början. Men enligt Natur och Miljös första naturskoleföreståndare Lili-Ann Wolff har miljöpedagogiken djupare rötter än så. Redan på 1700-talet förespråkade Jean Jacques Rousseau ett naturhänsynstagande levnadssätt. Han ivrade för en erfarenhetsbaserad undervisning som är anpassad efter barnens natur och äger rum utomhus i motsats till ett stillasittande utantillpluggande av svårbegripliga teorier inomhus.
– Precis så som vi på Naturskolan i Sjundeå 200 år senare upplevde att det borde vara, konstaterar Wolff.

Intryck från utlandet gav inspiration
Natur och Miljös mångåriga verksamhetsledare Ulrica Cronström var en drivande kraft för miljöpedagogikens införande i Finland. Hon hade redan under 1970- och 1980-talen flitigt bekantat sig med de naturskolor som grundades i de andra nordiska länderna. Cronström var övertygad om att naturskolor, där barn får studera växter och djur genom egna iakttagelser utomhus, behövdes också i Finland.
Ulrica Cronström fick snart med sig Natur och Miljös styrelse i arbetet för att förbundet skulle grunda den första naturskolan i Finland. Ordförande Henrik Österholm var också en tidig förespråkare för miljöpedagogik och naturskolor. I sitt arbete som utbildare vid Åbo Akademis pedagogiska institution i Vasa var han en av dem som såg till att miljökunskap fanns med i lärarutbildningen.

Grundades i Sjundeå
Intresset och viljan att grunda en naturskola fanns alltså, men finansieringen var ett problem. Också platsen var till en början en öppen fråga ända till ett lämpligt hus, Åvikshemmet, med omgivande lämpligt mångformig natur, hittades vid Pickala å i Sjundeå. Ett hyreskontrakt kunde snart ingås med ägarna Sjundeå församling och Folkhälsans lokala avdelning.
Läget var lämpligt med tanke på alla lågstadier och daghem som fanns på rimligt avstånd. Platsen visade sig vara väl vald också i och med att lokala markägare, som Birgit Ekström, och inflytelserika ortsbor som Gunnel Gottberg och Erik Krogell från början var mycket välvilligt inställda till den nya naturskolan.
Nu fanns alltså ett hus, men all utrustning och till och med möbler saknades till en början.
– Vi startade verkligen med tomma händer, berättar Lili-Ann Wolff.
Småningom fick man i alla fall hopskrapat möbler och en del utrustning för uteundervisning genom välvilliga donationer. Genom en insamlingskampanj – intresserade kunde understöda naturskoleprojektet genom att köpa symboliska plankbitar – fick förbundet in ett blygsamt startkapital för den nya naturskolan.

Populär från första början
Den nya naturskolan hade vind i seglen från första början. Redan den första hösten 1986 besöktes skolan av nästan 500 personer. Naturskolans målgrupp var redan från starten bred: elever i grundskolan kom i första hand, därefter barn under skolåldern. Men även grupper bestående av lärare, föräldrar, politiker, tjänstemän och överhuvudtaget en bred allmänhet var väl representerade bland besökarna på Naturskolan den första hösten.
Lili-Ann Wolff räknar upp följande inslag i naturskolans program under 1988, förutom skolklassernas och dagisgruppernas program: naturfilmkväll, biodlingskurs, flyttfågelexkursion, fågelholkstalko, barnkonstkurs, växtfärgsningskurs, fladder-muskväll, geologikurs, svampkurs, barnläger och pysselkväll.
Naturskolans lyckade start ledde till att Natur och Miljö år 1988 fick motta Nylands läns miljöpris av landshövding Jakob Söderman.

Verksamheten utvidgas
Under de första åren fick Lili-Ann Wolff mycket hjälp och goda råd av kolleger på naturskolorna i Sverige. Där fanns det redan i slutet av 1986 hela 21 naturskolor.
I Finland gick det trögare, men Naturskolan i Sjundeå fungerade som inspirerande exempel och 1991 grundades de två följande naturskolorna i Finland, i Vanda och i Esbo. Den senare blev den första naturskolan i kommunal regi. Efter detta tog utvecklingen fart, och idag finns det 23 natur- och miljöskolor i vårt land. År 1990 grundades föreningen Sällskapet för Miljöfostran (”SYKSE”), som fortfarande är ett viktigt samarbetsforum för miljöpedagoger i Finland.
Lili-Ann Wolff flyttade år 1991 över till den nygrundade naturskolan i Esbo. Sedan dess har en lång rad naturskollärare kommit och gått i Sjundeå, men trots fortsatt knappa resurser har Natur och Miljö kunnat hålla igång undervisningen alla år fram till idag. Vid skolans 20 års jubileum 2006 fick den ett nytt namn och heter numera Naturskolan Uttern.
Åvikhemmet är fortfarande den plats det mesta av undervisningen sker, men verksamheten har utvidgats även till andra orter. En verklig milstolpe uppnåddes 2007 då Natur och Miljö efter lång planering och sondering kunde grunda en naturskola i Österbotten. Den fick namnet Kvarkens naturskola och har snabbt blivit populär bland lågstadier och daghem i södra och mellersta Österbotten. Renja Hakala har fungerat som lärare för Kvarkens naturskola sedan starten.

Klubbar, läger och ungdomsträffar
Natur och Miljö har även i övrigt satsat mycket på att sprida natur- och miljökunskap bland barn och unga. Miljödetektiverna med sin klubbverksamhet och sina läger både vinter- och sommartid har varit populära allt sedan mitten av 1990-talet.
På ungdomssidan var Natur och Miljö med och arrangerade den första Ungdomens miljöriksdag (UMR) 1994, med modell från Sverige. UMR och från och med 2005 Miljöaktionsdagarna (MAD) är ett forum som ger ungdomar möjlighet att diskutera miljöfrågor, komma med förslag till lösningar, arbeta praktiskt med miljökonst, göra naturstudier etc.
Årets MAD hålls den 8–10 oktober i Orivesi och har temat ”Alternativliv”. Mer om MAD 2010 på tidningens bakomslag.

Tappa inte bort naturen!
Vad har förändrats inom miljö-pedagogiken sedan 1970-talet? Lili-Ann Wolff, som har närmare 20 års erfarenhet av miljöundervisning och som dessutom de senaste åren som forskare arbetat på en doktorsavhandling inom ämnet miljöpedagogik, har många svar på frågan.

– På 1970-talet såg många ivrare för miljöpedagogiken inte miljöfrågorna som något som skulle tacklas inom ett enskilt ämne utan som något ämnesövergripande som skulle förändra hela världen. Idag finns det gott om succéhistorier när det gäller enskilda miljöpedagogiska projekt och enskilda naturskolors utveckling. Men trots detta kvarstår de stora globala miljöproblemen, så vi kan bara konstatera att miljöpedagogiken inte varit så världsförbättrande som man trodde på 1970-talet, säger Wolff.
Hon konstaterar att miljöundervisningen i alla fall finns med som ett övergripande tema i läroplanen för dagens grundskola. Men i praktiken är det ofta biologi- och geografilärarna som ensamma får axla ansvaret för att alla de komplexa miljöangelägenheterna tas upp i skolundervisningen.
– Trots att miljöfrågorna poängteras i den övergipande läroplanen, kommer miljöfrågorna ofta sist i läroböckerna, vilket leder till att de lärare som inte är insatta i frågorna utan beroende av böckerna ofta inte hinner gå igenom de kapitlen, konstaterar Wolff.
Minskade timresurser gynnar inte miljöundervisningen. Och inom lärarutbildningen får miljöaspekterna också allt mindre utrymme och får stryka på foten i tävlan med andra ämnen. Allt detta gör att undervisning i naturkunskap och miljöfrågor i särskilda naturskolor fortfarande behövs i allra högsta grad. Lärarfortbildningen är därför en viktig angelägenhet för naturskolorna.
När det gäller undervisningsmetodiken utomhus har inte speciellt mycket ändrats sedan 1970-talet. Inomhus har datorerna blivit ett allt mer använt redskap för inlärning av natur- och miljökunskap. El-ek-t-ro--nisk artinlärning och omvärldskunskap kan delvis ersätta böcker, men inte de genuina naturupplevelserna.
– Tekniken får inte ta överhanden. Miljöundervisningen ska också ske utomhus i direkt kontakt med naturen och ge tillfälle till egna upplevelser, betonar Wolff.
– Under 1980-talet började man alltmer betona det sociala och samhällsinriktade miljötänkandet, och naturstudier uppfattas numera till och med i vissa miljöpedagogiska kretsar som något förlegat. Man har också i vårt land kommit att lansera begreppet ”miljöskolor” vid sidan om naturskolorna. Dessa miljöskolor har en delvis annan målsättning, men samarbetar aktivt med naturskolorna, vilket är en bra sak.
Lili–Ann Wolff är mån om att naturen inte glöms bort i miljösammanhangen, där begreppet hållbar utveckling kommit att få en synnerligen diffus och bred tolkning.
– Alla de stora världsproblemen, såsom svälten och barndödligheten i fattiga länder, kan inte lösas utan att också beakta vårt eget förhållande till naturen. Det är ofrånkomligt att också mänskan är en del av naturen. Om miljöpedagogiken tappar bort naturen är vi verkligen ute och cyklar!

 

Magnus Östman