om_oss/var_historia
/Site/Data/812/Images/Layout/Headers/Default/Sommar blabar.jpg
 

Plock ur historien

19.04.2012 kl. 09:16
I samband med Natur och Miljös 30-årsjubileum år 2000 sammanställdes en jubileumsskrift, där några gamla NoM-aktiva reflekterar över förbundets historia och verksamhet. Nedan finns en del av artiklarna, som ingick i publikationen NoM 30 år, som sammanställdes av dåvarande ordföranden Hasse Svensson.

NoM -historia

av Henrik Österholm, i styrelsen från 1973, ordförande 1979 - 1992

Idéer, arbete

Vid ingången till 1970-talet fruktade man i södra Österbotten för de följder för luften i regionen ett hotande oljeraffinaderi kunde föra med sig.

Ett tidningsinlägg om oljeindustrins inverkan på miljön ledde till att jag uppmanades att ställa upp på ett stort informationsmöte kring just detta tema. Tidpunkten var augusti 1972 och platsen Närpes. Debattinläggen måste ha varit eldfängda, eftersom möteslokalen brann upp efterföljande natt. Till mötet anlände också bland andra en ung man ända från Helsingfors. Han presenterade sig som Lasse Blomberg, verksamhetsledare vid en för mig då okänd organisation vars långa namn förkortades NoM.

Han kånkade på en bunt som innehöll ett försvarligt antal av medlemstidningen Finlands Natur, som han delade ut till mötesdeltagarna.

Ett knappt år senare, närmare bestämt våren 1973, invaldes jag i NoMs styrelse. Året därpå hölls ett styrelsemöte i samband med att ett nytt hot mot miljön i Sydösterbotten skulle diskuteras. Det blev ingenting av raffinaderiplanen, men i stället fanns det intressen som ville bygga en pappersmassa-fabrik i området.

Mötesplatsen för både NoMs styrelse och en stor allmänhet, som hyste bekymmer för havsvattnets renhet, och som också ville veta någonting om möjligheterna att minska mängden förorenande substans i det processvatten, som skulle komma att rinna ut från fabriken, var Kilen i Kristinestad.

Under de två år som förflöt mellan de bägge stormötena i miljöhotets tecken lämnade Lasse Blomberg verksamhetsledarposten för en tjänst inom den offentliga förvaltningen och efterträddes av Ulrica Cronström, ”Ulli”. Med tiden ändrades tjänstetiteln till mera riktiga och även i internati-onella sammanhang gångbara generalsekreterare.

Pär Stenbäck hade överlåtit ordförandeklubban till Carl-Erik Bengelsdorff. Några år gick och vid ingången av året 1979 var det min tur att axla an- svaret för NoM i och med att jag efterträdde Bo Forsskåhl på ordförandeposten. Efter fjorton arbetsintensiva, intressanta och mycket givande år var det sedan dags för att överlåta ”styråran” åt P O Träskman och fortsätta kontakterna med förbundet på det personliga planet och som ordförande för Skärgårdsfonden.

Luft och vatten

Under mina tjugotvå år i styrelsen utgjorde de två huvudtemata, som föranledde de bägge stormötena i Sydösterbotten i början av min tid i styrelsen, det vill säga omsorgen om luftens och vattnets renhet, stående inslag i NoMs verksamhet.

Vad luften beträffar inleddes ”vakt- hållningen” med utsläppen av olika svavelhaltiga gaser. Sedan dök nedbrytningen av ozonet upp och slutligen knöts en del av intresset till de så kallade drivhusgaserna.
NoM var en av de många röster i den nationella och globala kören, som behövdes för att konkreta åtgärder skulle börja vidtagas mot försämringen av tillståndet i jordens atmosfär. Såsom i många andra föroreningsfrågor hade vi större tilltro till processteknologins och produktutvecklingens möjligheter än industrin och andra ”ansvarskännande”.

Våra som ”verklighetsfrämmande” betraktade krav i olika frågor som gällde luftmiljön visade sig snabbt vara helt realistiska.

Samma gällde också bland annat vårt agerande kring den för vårt geografiska verksamhetsområde viktiga frågan om föroreningen av vattenmiljön som den kemiska skogsindustrin står för. Stora pappersmassafabriker finns i Jakobstad och Kaskö samt i omedelbar närhet av vår mest östligt liggande lokalförenings verksamhetsområde.

De i NoMs Havsmiljöprogram i mitten av 1980-talet, av industrin närmast som vanvettiga betraktade, krav på reducering av klorutsläppen från blekningen av pappersmassa visade sig vara helt genomförbara i våra miljöteknologiskt mest avancerade anläggningar ungefär tio år senare, det vill säga helt enligt tidtabellen i Havsmiljöprogrammet.

Vid den här tiden framhöll också chefen för det bolag som drev pappersmassafabriken för mig att NoMs sakliga argumentering på ett avgörande sätt bidrog till att ägarna beslöt att göra stora investeringar för att minska belastningen av havsmiljön.

För en kust- och skärgårdsanknuten organisation såsom NoM är det naturligt att fiskodlingarna snabbt kom in i blickfältet.

Vattendrag, hav och skärgård

På 1970-talet och ett stycke in på följande decennium rumsterade företag och statliga myndigheter i våra vattendrag på ett sätt som för tankarna till barndomens ystra lekar, då stövelklacken dräne-rade landsvägens vattenpölar och stenar, kastade i den melodiskt porlande bäcken, skapade ett vattenfall, eller åtminstone en fors.

Och med den lilla leksaksspaden grävdes kanaler genom sandbanken , så att det stolta fraktfartyget med sin last av kottar och besättning, bestående av myror, skulle kunna nå fram till hamnstaden innanför sandanhopningen.

Det bökades något alldeles otroligt i de österbottniska älvarna och de mest horribla planer, som gick ut på att göra ingrepp i naturen, som till exempel gjorde det möjligt att bygga kraftverk där ingen fallhöjd fanns, ritades på en tjänstetid som borde ha använts till något förnuftigare, till exempel restaurering av en förstörd fisklekplats.

NoM och de lokala medlemsföreningarna och olika lokala påtryckningsgrupper, i vars intresse det låg att slå vakt om älvnaturen, använde mycket av sin energi på älvarna.

Den vattendragskampanj, som såg dagens ljus, lockade fram kreativitet i form av bland annat fotodokumentation, teckningstävlingar för barn, kanotpaddling och projektarbeten i skolor.
Också dramatik fanns med i bilden, såsom till exempel den gången, under ett politiskt partimöte, då en av regionens riksdagsmäns ointresse av att arbeta för skyddet av hembygdens kära älv kopplades samman med en dyr utlandsresa, som en kraftverksägare betalat.

Det idoga arbetet för att skydda våra älvar ledde till att statsrådet tillsatte en kommitté med uppgift att bereda en lag för skydd av våra forsar. Vårt förbund var representerat i denna och hörde till den minoritet som lyckades övertyga miljöministern om att utsträcka skyddet till också bland andra de återstående fria forsarna i Esse å, Kyro älv och hela Ounasjoki.

Något senare var våra vandringsfiskar föremål för en kampanj, och en mycket omfattande sådan. Stora publika tillställningar, där allmänheten fick bekanta sig med olika sidor av havsmiljön, anordnades i bland andra Västanfjärd, Mariehamn, Jakobstad och Kemi. Kampanjen gick under namnet Kustbevakningen, eftersom den omfattade också kustmiljöer, som är viktiga för haven.

Då vi klev in i 1980-talet påtalade NoM den brist i vårt naturskydd, som bestod i att ingen nationalpark fanns i den enastående moränskärgården i Kvarken.

Miljöavdelningen vid dåvarande Vasa länsstyrelse fick upp ögonen för NoMs intresse för Michels-örarna. Vid utgången av 1980-talet började staten köpa upp mark. Ett naturskyddsområde började växa fram som komplement till det sommarägarna i Björköby tidigare åstadkommit på eget initiativ.

Att NoMs värdering var riktig kom tydligt fram i augusti 2000. Då bekantade sig en internationell expertgrupp med Kvarkenskärgården, med dess moränformationer, glosjöar och andra fenomen, som är knutna till landhöjningen, vilka också uppmärksammats av vårt förbund, samt havsörnar. Denna skärgård anses vara av ett så stort värde, att den i orört skick bör lämnas som arv till kommande generationer.

Detta intresse för kust-, skärgårds- och havsnaturen, och de för ”svensk- bygderna” så typiska älvarna, betydde inte att sådant som skogar, myrar och av utvecklingen hotade kulturmarksmiljöer glömdes bort.

Anvisningar för kulturmarksvård och skötsel av skogar med ädla lövträd diskuterades ihop och kriterier, som i dag gäller för att en skog och virke för försäljning skall få miljöcertifikat, fanns inbakade i de anvisningar för naturvårdshänsyn i skogsbruket, som vårt förbund åstadkom redan i tidigt 1980-tal.

Sälar, flygekorrar och uttrar

Möte efter möte, skrivelse efter skrivelse, information efter information till allmänheten eller politiker, angående enbart föroreningar, förstörda miljöer och hotbilder, skulle i längden kännas tradigt och ge en bild av att begreppet miljö betyder någonting hemskt och tråkigt.

Därför är det viktigt att komma ihåg också allt trevligt, som ändock finns omkring oss, trots allt det negativa som hänt.

I NoMs verksamhet under 1970- och 1980-talen betydde detta bland annat hur man kan se till att vi får behålla och till och med öka antalet flygekorrar, som speciellt lokalföreningen i Jakobstad intresserade sig för, laxar, gråsälar, uttrar, fladdermöss och andra varelser.

Genom att NoM var representerat både i Östersjökommissionen Helcom och det organ, som bereder Finlands agerande i kommissionen, kunde förbundets intresse för gråsälens fortbestånd föras ”tjänstevägen” ända till fredning i hela Östersjön.

Andra djurarter fick sina egna platser: laxen bakades in i den tidigare nämnda kampanjen för
vandringsfiskar och uttern ärades med inventeringar av dess förekomst inom vårt verksamhets-
område och slutligen med utplantering, som skulle ge nya bestånd.

Sådana konkreta, praktiska insatser skapar glädje och ökar motivationen för att arbeta vidare. Ett ”äventyrligt” inslag var den vargspårningskurs, som NoM arrangerade.
Skärgårdsfonden, Natur och Ungdom (NoU)

Skärgårdsfonden delar ut medel för konkreta åtgärder, som värnar det komplex av miljöer, som utgör skärgården.

Dess grundkapital bildades i mitten av 1970-talet, som en följd av att legendariske jägargeneralen Väinö Valve ville hedra sin avlidne sons minne med en fond med anknytning till skärgårdens natur. NoM fick äran att vara den, som skulle konkretisera denna ädla tanke.

I högtidliga sammanhang hörs ofta, att en ungdomsorganisation kan ses som en fond för framti-den. Redan i ett tidigt skede av NoMs historia märktes ett intresse för en egen ungdomsorgani-sation.

Vid ingången till 1980-talet blev Natur och Ungdom verklighet och har sedan dess haft samma status som en lokalförening. Och visst har NoU tjänat som en mental fond. Mången medlem har senare verkat på olika nivåer inom miljöskyddet, exempelvis i NoMs styrelse, inom ledningen för en lokalförening eller på någon post i den centrala offentliga byråkratin.

Finlands Natur, Miljöförlaget och Naturskolan

Lasse Blomberg kom in i mötessalen i Närpes nådens år 1972, kånkande på en bunt, som innehöll Finlands Natur. De utdelade exemplaren av tidskriften lästes ingående. Alltsedan dess har FN varit ett viktigt, uppskattat och även utanför landets gränser högt värdesatt organ för spridning av information och kunskap om naturen och miljön.

Med åren blev upplysning och rentav utbildning allt viktigare. Höst- och årsmötena kunde anta karaktären av kurser, och särskilda kurser ordnades.

Till de olika kampanjerna hörde på ett naturligt sätt upplysning i form av åtminstone till exempel en fotoutställning jämte förklarande text, eller möjligheter att studera någonting levande i mikroskop. Informationsmaterial köptes och såldes vidare till medlemmarna. Så grundade NoM ett eget förlag, Miljöförlaget, vilket ökade möjligheterna att sprida information.

Ett stycke in på 1980-talet blev det möjligt att realisera idén att starta en naturskola. Efter sonderingar i Pojo och Ekenäs blev det slutligen, närmare bestämt 1986, Åvik i Sjundeå, som fick hysa Finlands första naturskola.

Dit har under årens lopp kommit företrädesvis skolklasser och daghems- grupper, men även lärare och andra vuxna, för heldagsvistelse i naturen eller inomhusstudier och pyssel, med naturen som tema, allt under ledning av Naturskolans föreståndare.

Hållbar utveckling

Nya vinklingar dök upp då 1990-talet närmade sig och med dessa även nya samarbetspartners.
De nya vindarna blåste oftast från väst, vilket innebar ännu livligare kontakter med våra ”syster-organisationer” och deras informationsproducerande organ i Sverige, Norge och Danmark.

”Hållbar utveckling” införlivades i den allmänna jargongen. För NoM var detta ”modeuttryck” långtifrån nytt. Men med tiden realiserades dessa ord i aktivt handlande. Lokalföreningarna uppmanades att hålla ögonen på hur det var med hållbarheten i beslutsfattandet och allmänhetens beteende i kommunerna. Så det skapades en beredskap att ge sig i kast med 1990-talets Agenda 21-arbete.
Miljöförlaget publicerade den livligt efterfrågade boken ”Handla miljövänligt”. I detta sammanhang inleddes ett samarbete med bland andra Marthaförbundet och folkhögskolsektorn, bägge viktiga speciellt för den praktiska tillämpningen av hållbarhetstanken.

Fest och ära

Kontaktnätets utsträckning till ”nya” kretsar av människor förde också med sig arrangerande av en Naturgala.

Syftet med denna var dels att göra PR för oss även utanför den traditionella kretsen av natur- och miljöintresserade och dels att öka intäkterna, bland annat för att kunna genomföra Kustbevak-ningen och andra kampanjer med havsanknytning.

Mot ett ”arvode”, i form av en av Tove Jansson donerad affisch med ett marint Mumin -motiv, förnöjde bland andra Lasse Mårtensson, Ami Aspelund, M. A. Numminen och Pedro Hietanen samt Kjell Westö en riklig och givmild publik.

Under det andra året på 1980-talet inleddes utdelningen av NoMs diplom för ”bragder” på naturskyddets området.

De första som mottog diplomet var skifteslaget i Björköby i Korsholm, för dess initiativ att freda byns yttre skärgård och att göra upp en med tanke på naturskyddet imponerande stranddispositionsplan, och geografiprofessorn emeritus Ilmari Hustich, för hans närmast banbrytande gärning, att redan för länge sedan uppmärksamma de för naturen och miljön negativa följderna av den ekonomiska utvecklingen.

Genom hans ställning som professor vid en handelshögskola väckte hans synpunkter intresse även inom de kretsar som åsamkar naturen och miljön de skador som han talade om.

Något senare började även sådana som har gjort ett speciellt hedervärt arbete inom den ideella natur- och miljövården uppmärksammas med NoMs hederstecken, en nål med NoMs logga. Ett av de första hederstecknen överräcktes i Stockholm till Svenska Naturskyddsföreningens dåvarande generalsekreterare Mats Segnestam för all den hjälp hans organisation gett NoM bland annat vad information i miljöfrågor beträffar.

Forma en bättre värld

Även om jag hade vetat vilken tid ordförandeuppdraget skulle ta, och att min doktorsdisputation skulle komma att framskjutas minst två år, hade jag tackat ja när jag fick förfrågan om att ställa upp som kandidat för ordförandeskapet i NoM.

Uppdraget gav nämligen under årens lopp så mycken tillfredsställelse. Vetskapen om att få vara med på ett hörn och forma en bättre värld medverkade, liksom alla intressanta och givande personkontakter, alla de fräscha idéer och det nytänkande, som var till nytta för min egen utveckling och för hjärnan.

En viktig omständighet, som betydde mycket, var att i styrelsen och andra organ satt kunniga och arbetsvilliga personer, och att bakom styrelsen fanns ett fungerande kansli, redaktion och ledning för Naturskolan, där man kunde lita på att var och en gjorde sitt arbete, något som inte har varit fallet i alla de sammanhang där jag varit ordförande. Ännu ”lättare” blev det då Österbotten fick ett eget regionkansli på 1980-talet.

Speciellt mycket betydde det att ha nöjet att samarbeta med en så hängiven, kunnig och erfaren-hetsrik person som Ulli Cronström, med dessutom välutvecklad slutledningsförmåga, alla som slet på det lokala planet inte att förglömma.

Utmaningar

av Pär Stenbäck, ordförande 1971 - 1974

Jag hade blivit riksdagsman 1970 och hade tagit upp miljöfrågor i kampanjen, vilket var rätt ovanligt på den tiden. Men intresset för miljön härrörde från tiden som Svensk Ungdoms ordförande då vi publicerade Finlands första politiska miljöprogram, som utarbetades under den legendariske Rabbe Lauréns (avliden) ledning. Han förutspådde att miljön skulle bli en stor samhällsfråga, och han fick rätt. Därför ombads jag bli ordförande för NoM.

Åren 1971-72 var jag en av de ledande, i kampen mot Nestes försök att placera ett nytt oljeraffineri i Tvärminne, på ett mycket sårbart område. Kampanjen mobiliserade nya krafter för miljön. Sam-tidigt blev jag förste ordförande för den nygrundade Svartbäcks Naturskyddsförening i Borgå landskommun. Dess uppgift var att noggrant bevaka Sköldvik -raffineriet och den kemiska industrin, som växte upp kring det.

Kymmene -bolaget ansökte om att få släppa ut avfallsvattnet i ett kärr. Vi lät experter analysera utsläppen och de fann olika gifter, — jag tror det var dioxiner. Vi gick till vattendomstol och till allmän förvåning vann vi i högre instans! Efter det blev industrin betydligt försiktigare och satsade mera på egna förundersökningar.

I somras firade föreningen, som är medlemsförening i NoM, sitt 30-årsjubileum och det var trevligt att se att många veteraner fortfarande är med och bevakar miljön, under Johan Horellis ledning. Hemligheten bakom framgångarna var att sommargäster och ortsbor lärde sig att samarbeta kring den gemensamma miljön.

När jag nyligen talade vid Ungdomens miljöriksdag sade jag att miljöfrågorna är både globala och lokala. Jag är glad att jag kunde göra något under en period då etablissemanget inte alls brydde sig om miljön. Det var en bra lärotid, som jag haft nytta av i många olika uppdrag. Jag tror att varje kampanj för en bättre miljö kan vinnas av individer med både hjärta och hjärna.

Just nu är jag djupt oroad av befolkningskoncentrationen längs våra kuster och lusten att överbe-lasta våra stränder. Jag hoppas att de miljömedvetna i alla partier skall samarbeta, ingen politisk riktning borde monopolisera våra överlevnadsfrågor.

Utmaningar

av Per Ole Träskman, ordförande 1993 - 1996

Nittiotalets första hälft utmärktes kanske mest av en förskjutning från natur till miljö. Den traditionella naturvården med dess starka naturengagemang i fågelklubbar och småkretsar kring
blommor och örter, fick i viss mån stryka på foten för ett samhällsengagemang för en hållbar miljöutveckling både nationellt och globalt. Det fanns flera orsaker som bidrog till detta.

Globalt var det de stora miljökonferenserna med sina nya internationella överenskommelser, Agenda 21 och hela miljöfrågan inom Europeiska unionen. Finland skulle ju helst av allt profilera sig både som en miljömedveten stat i ett globalt perspektiv och som Bror Duktig i kretsen av medlemsstater inom EU.

Nationellt var det en tid då miljöpolitiken blev kabinettren, men samtidigt också lite "besvärlig". Människornas miljöintresse fick ju politiska konsekvenser av sådan betydelse att miljöfrågorna inte längre kunde nonchaleras. Till och med miljöministern måste ibland tas på allvar.

För Natur och Miljö var det inte alltid lätt att balansera mellan naturen och miljön. Medlemstalet steg och de flesta nya medlemmarna var förmodligen "miljömänniskor". De traditionella "natur-människorna" kände sig ibland lite främmande. I allt miljötänkande saknade de uppslutningen kring naturens glädjebudskap: rävens spår på skaren, flytt- fåglarnas vårdrill, det blommande äppelträdet, höstens starka färger.

Vad man inte alltid förstod omedelbart var att det hela var ett, det handlar ju inte om natur eller miljö, utan just om både och.

Det centrala var arbetet för en hållbar miljöutveckling. För det gjorde vi så mycket vi förmådde. Tyvärr blev det problem med en hållbar utveckling då det gällde medlemstal och finanser. Det gäller många miljövårdsorganisationer i flera länder. Medlemstalen rasar och det är svårt att förstå.

Miljön är ju inte så stark att den klarar sig utan vår insats, och utan en god miljö klarar vi oss inte alls.

Utmaningar

av Gunda Åbonde-Wickström, ordförande 1997 - 1998

Av mina åtta ledare i Finlands Natur 1997-98 handlade tre om Agenda 21 och två om Östersjön. Fyra behandlade aktualiteter; hormonstörare, nya bygglagen, Natura 2000 och Östersjöns vildlax. Resterande tre var mera allmänfilosofiska, om olika slags natursyn och NoMs inre arbete.

I styrelsen arbetade vi särskilt med organisationsutveckling, "Glöd och glädje", och med kontakterna till och mellan lokalföreningarna. Två år var för kort tid. Kanske var målen orealistiska: NoM som folkrörelse och att miljöarbete skall vara roligt, också!

Fortfarande tror jag på att miljörörelsen måste kunna ge möjligheter för mänskor att förundras och uttrycka sin kärlek till naturen, för alla, inte bara de invigda och kunniga. Själva sakfrågorna är så pass bekymmersamma att glädje i arbete och samvaro är livsviktiga.

Utmaningen är: Det skall vara roligt att arbeta för miljö tillsammans med andra.
Hä ä in lycko
tå an kan arrbeit i laag
mä tem såm an höör ihåop mää.
(Lars Huldén: Heim/Hem 1977)

Utmaningar

av Torsten Stjernberg, i styrelsen sedan 1978, viceordförande 1986 - 2000

Jordens befolkning uppgick till drygt 3 miljarder människor när Natur och Miljö grundades. Nu, 30 år senare, är vi 6 miljarder.

Redan på 1960-talet var vi allvarligt bekymrade över människans gruvliga framfart på naturmiljöns bekostnad.

Då ombesörjdes naturskyddet i Finland officiellt av statens naturskyddsinspektör, det ideella närmast av Finlands naturskyddsförening, som utgav Finlands Natur som en årsskrift en gång i året, och Suomen Luonto med fyra nummer per år. Härtill kom ett antal naturvetenskapliga sällskap och privatpersoner som också befrämjade det så kallade klassiska naturskyddet.

Insikterna och aktioner, från bland andra NoM, ledde till att Finland fick ett miljöministerium, en regional miljöförvaltning, småningom även Finlands miljöcentral. Nu finns miljövård som en sär-skild disciplin inom universiteten. Också inom skolundervisningen prioriteras miljövård.

Insikterna om naturmiljöernas snabba försvinnande i vårt land formulerades till krav på skyddsprogram. NoM deltog aktivt i olika statliga kommittéers arbete, vilka småningom resulterade i statliga basskyddsprogram för olika naturtyper såsom myrar, fågelrika havsvikar och sjöar, stränder, lundar, gammelskogar, forsar, åsar och kulturlandskap.

Nätet av nationalparker kompletterades, bland annat med Skärgårdshavets nationalpark, Östra Finska vikens nationalpark och Bottenvikens nationalpark.

Ambitionsnivån för dessa basskyddsprogram var att försöka slå vakt om minst ett representativt prov på en viss naturtyp inom alla de biogeografiska regioner landet är indelat i, alltså ett slags minimi-program. Den skyddade delen av Finlands natur utgör dock bara en bråkdel av totalarealen. Natur-skyddsbegreppet utvidgades till miljövård, att bevara biosfären livsduglig.

Miljöskyddsfrågor växte fram, stöddes via boken "Handla miljövänligt", olika kampanjer och har antagit mera organiserade former inom ramen för Agenda 21-ideologin och -verksamheten.

Miljöfostran har kommit att uppta en allt större del av verksamheten, bland annat inom Natur-skolan i Sjundeå, den första i sitt slag i Finland. Naturskolans målgrupp är basen för ett framtida framsynt handlande. Natur och Ungdom, Ungdomens miljöriksdag samt Miljödetektiverna likaså.

Vi har råkat födas eller råkar verka i en region med omistliga naturvärden, såsom brackvattens-skärgårdar i landhöjningsmiljö. Skärgårds- och kusttrakter är NoMs "hemland", om ock NoMs perspektiv är både lokalt, regionalt, nationellt och globalt.

NoM:s fleråriga svit med kampanjer och böcker i anslutning till skärgårdarna och gällande uttryckligen Östersjön som miljö är ett led i ett ansvarstagande.

Skrifter som "Vad händer med Östersjön?", "Bottniska viken", "Skärgårdshavet", "Vad gör vi med Finska viken?" lyfte och lyfter fram problem och lösningsmodeller.

Idéer föds i människors tankar. De behöver grogrund för att växa till sig. NoM är en sådan växt-plats. Det gäller att omforma dessa nya tankar till begripliga, gångbara koncept. Att oförtrutet sedan driva dem, inte låta sig gripas av missmod trots att de omedelbart inte fås omsatta i praktisk handling, ny kursändring i det dagliga livet.

Erfarenheter från NoMs verksamhet visar att det tidsmässiga avståndet mellan tanke och in-lemmande i lagstiftning och handlande kan ta 10 -15 år.

Begreppet "hotad art" är ett exempel på ett koncept som fungerat i det praktiska naturskyddet. Så länge man från naturskyddshåll enbart framhöll att något område hyste stora naturvärden betrak-tades det ofta bara som flummande. När det kunde påvisas att där också fanns hotade arter vann frågan genast större förståelse. Det av NoM grundade Lilla Miljöförlagets monumentala utgåva "Sista paret ut?" är en nordisk milstolpe inom litteraturen på detta område, med sitt världsom-spännande perspektiv. "En art behöver sin miljö" är en god nationell uppföljare.

Kan begreppet "ekologiskt fotspår" bli lika framgångsrikt vore mycket vunnet inom ramen för "hållbart handlande".

Insikten, att den enskilda människans handlande såväl i smått som i stort, i varje enskilt beslut, som privatperson och yrkesutövare, har följder för livsmiljön, kan icke nog understrykas. Det goda exemplets makt skall aldrig underskattas.
Utmaningar för framtiden

Bibehålla och fördjupa en gedigen kunskap om naturen, dess beståndsdelar, funktion, sårbarhet. Denna ekologiska baskunskap utgör grunden för övrigt handlande.
Samla för vår natur och miljö engagerade personer och ge dem ett forum genom vilket de kan verka.
NoM bör också i fortsättningen ägna sig både åt klassiskt naturskydd och miljövård, både på lokal, regional och nationell nivå, med goda utblickar mot Norden, övriga Europa och världen.
NoM bör i sin krets också ha personer med god insikt i nationell och EU-lagstiftning på naturskyddets och miljövårdens område.
Mot bakgrunden av att vi människor blir allt flera och människans inverkan på naturmiljön, men också på den bebyggda miljön blir allt mera omfattande, växer behovet av humanekologer sig allt starkare, likaså av personer med känslighet för naturens estetiska och moraliska budskap.
NoM skall påverka. Till detta behövs samhällelig och medial kompetens. Goda skribenter och informatörer är en ovärderlig tillgång. Nya media kräver sannolikt ny kompetens.
Finlands Natur skall fortsättningsvis utkomma. Gärna kompletteras med elektroniskt nyhetsbrev. Ett aktivare deltagande i den dagliga debatten vore önskvärt.
NoM skall fortsättningsvis vara ett forum som fångar upp nya hållbara tankar, bidrar till att formulera dem till genomförbara målsättningar, ställer krav på beslutsfattare. NoM skall också fortsättningsvis fungera som inspirationskälla och bollplank för sina medlemmar, stöda och bidra till att framförda tankar vidareutvecklas och omsätts i praktiskt handlande.
NoM och medlemsföreningen Ålands Natur och Miljö bör arbeta för att landskapet Åland får övergripande fysisk markanvändningsplanering. Nuvarande system med enbart kommunal planering fungerar inte. Därför finns det risk för misshushållning med den miljöpärla Åland utgör.

Utmaningar

av Ulrica Cronström, generalsekreterare 1973 - 2002
Behövs det en finlandssvensk riksorganisation för miljövård?

Bland de etablerade finlandssvenska riksorganisationerna är Natur och Miljö en ung och aningen udda organisation. Bland naturskydds- och miljöorganisationerna är Natur och Miljö gammal och nästan ärevördig. Många av våra lokalföreningar är tvåspråkiga. Vi har ingen självklar position i det finländska samhället, utan måste ständigt rättfärdiga vår existens på många olika plan.

En given ledtråd för Natur och Miljö under hela dess tillvaro har varit partipolitisk obundenhet och ekonomiskt oberoende. Båda har fört med sig komplikationer, men särskilt den förra frågan.

Den senare har aldrig varit så aktuell att vi behövt tacka nej till understöd av rädsla för att vår verk-samhet skulle styras i någon bestämd riktning. Däremot har bristen på pengar varit en besvärande del av tillvaron så länge jag har varit med.

Den partipolitiska bindningen är en svårare fråga, aktuell ännu idag, men periodvis tydligare tidigare. På finskt håll har man gärna stämplat Natur och Miljö som en Svenska Folkpartiet -organisation. På ledande finlandssvenskt håll har man på senare tid gärna stämplat oss som en "grön" organisation.

Kanske just tack vare denna uttalade obundenhet och med en klar avsikt att försvara naturen och miljön oberoende av varifrån hotet kommer, har Natur och Miljö kunnat uppvisa ett relativt högt och stabilt medlemstal, som står sig väl till och med i internationellt perspektiv.

Med tanke på att medlemsavgiften inte är bara en formalitet, måste den ses som ett tecken på förtroende för verksamheten både lokalt och på riksplanet. I dag är medlemsavgifterna Natur och Miljös största enskilda inkomstkälla. Det, om något, borgar för trovärdighet.

Utmaning nr 1

är att behålla och öka medlemsunderlaget genom en trovärdig, meningsfull och attraktiv verksamhet både i städerna och ute i glesbygderna.
Natur och Miljö har alltid levat under knapphetens stjärna. Det fanns tider när hela personalen, då fyra personer, gick med på att låta halva lönen stå inne tills statsunderstödet betalades ut, det vill säga från januari/februari till maj eller juni. Verksamheten fick inte kosta, den skulle "utföras". Ofta nog blev den utförd.

Naturskolans ekonomiska grundplåt lades av Finlands Svenska Folkting, som år 1985 sålde Svenska Dagen -märket till förmån för Naturskolan.
Kustbevakningskampanjens start gjordes möjlig genom inbetalningar till en femtioårsjubilar.

Så har det pågått i trettio år, med tvång att våga satsa - ibland mot alla odds - för att få gjort det som man har tyckt att varit viktigt. Det är emellertid ett faktum, att många angelägna saker har blivit ogjorda därför att ekonomiska förutsättningar inte har funnits och att viktiga kampanjer inte har kunnat genomföras enligt plan för att pengarna har tagit slut.

Också om den allra största delen av arbetet inom NoM utförs ideellt, är det nödvändigt för en god verksamhet att kunna planera på längre sikt än ett halvt år i taget. Dagens projektpengar är problematiska på grund av sitt korta tidsperspektiv. Projekten skall planeras, ansökas om, beviljas, genomföras och redovisas för inom en orimligt kort tidsram.

Utmaning nr 2

är att skapa en god och stabil ekonomi som gör det möjligt att planera en verksamhet på längre sikt. Av största vikt är då för Natur och Miljö att kunna disponera icke öronmärkta eller icke tids-bundna tillgångar på ett målmedvetet och långsiktigt sätt. Betydelsen av gåvor och testamenten, som kan vara bundna till teman men inte till projekt, blir allt viktigare.

Se till att det minimala sekretariatet ges maximalt goda arbetsförhållanden så att det kan fungera så professionellt som möjligt.

Natur och Miljö har ett oerhört vältäckande nätverk av medlemmar i hela Svenskfinland. Vi vågar påstå att vi är representerade i varje by inom vårt huvudsakligaste verksamhetsområde och därtill inom största delen av Finland överhuvudtaget.

Natur och Miljö har för närvarande 21 lokalföreningar samt Ålands Natur och Miljö och Natur och Ungdom, som organisatoriskt faller inom samma medlemskategori. Största delen av Svenskfinland är täckt i teorin, men i praktiken finns det stora luckor. En del av de tvåspråkiga lokalföreningarna har nästan helt finskspråkig verksamhet (till exempel Helsingfors, Esbo, Vasa, Korsholm) trots ett betydande svenskspråkigt underlag. I vissa övervägande svenskspråkiga kommuner, som till exem-pel Kronoby, Karleby, Nykarleby, Nagu, Korpo, Houtskär, Borgå och några till, saknas åtminstone i praktiken fungerande lokalföreningar.

Utmaning nr 3

är att bygga upp ett heltäckande nät av lokalföreningar, samt att garantera att svenskspråkiga medlemmar i de tvåspråkiga föreningarna ges en möjlighet att fungera också på svenska inom föreningen.

Miljöproblemen är varken svenska, finska, engelska eller kinesiska. Slagordet "Tänk globalt - handla lokalt", som jag tror att i början av 1980-talet myntades av norrmannen Erik Damman, grundaren av Framtiden i våra händer, har varit ovanligt seglivat och citeras än idag av de flesta miljöorganisationer.

Att handla lokalt betyder emellertid också att handla på egna villkor, det vill säga på sitt eget språk och inom ramen för sin egen kultur. Så länge det finns en svenskspråkig befolkning som bryr sig om naturen, har Natur och Miljö ett berättigande, som röst för dem och som en inspirations- och informationskanal till dem.

Utmaning nr 4

är att se till att engagerade människor ges en möjlighet att aktivera sig i miljöfrågor också på svenska och finna ett sammanhang där det är möjligt att handla lokalt och tänka nationellt och globalt. Behövs en finlandssvensk riksorganisation för miljövård?

Hittills har NoM behövts, det visar både antalet medlemmar och en omfattande verksamhet. Men Finland förändras och det gör miljöproblemen också. NoM kan knappast se fram emot att besitta så mycket resurser att vi kan arbeta med hela fältet. Det gäller därför mer och mer att välja och tyvärr att välja bort.

Utmaning nr 5

blir därför att välja att göra de rätta sakerna, sådana där vi kan uppnå resultat och sådana som engagerar våra medlemmar, utan att förlora sammanhanget och helhetssynen.

Denna sista utmaning är den största och tuffaste, men jag tror att vi skall klara också den.


Utmaningar

av Hasse Svensson, ordförande 1999 - 2002

Det var Henrik Österholm som med mild envishet övertalade mig att bejaka den överraskande förfrågan om att ta över som ordförande i Natur och Miljö, en förening jag inte ens var medlem i.

Min merit var tydligen att jag ledde Östersjöfonden, som kännbart belönar människor och organi-sationer för förnämliga miljöinsatser, som Torsten Stjernberg och de frivilliga örnräddarna i Finland och Sverige (1999). Fortfarande skriver jag fondens nyhetsbrev, vars förstaartikel emellanåt publiceras i flera tidningar.

Det rådde också akut brist på andra kandidater, vilket visade sig bero på att NoM var inne i en tung period, där stigande kostnader möttes av stagnerande och i viss mån minskande offentliga bidrag.

Mitt första möte med de aktiva var i samband med den avgående styrelsens sista möte med julglögg i Naturskolan 1998. Där ingick kort vandring längs snöig strand, där sakkunskap visade spår och spillning från vildmink, som luktar illa, respektive utter, aning av blomdoft.

Så följde två år av styrelsearbete med ny organisationsplan och stadgeändringar. Föreningens åtaganden hade vuxit förbi kansliets resurser. Alltmer krävande papperskrig för bidrag och projekt lägger sten på börda. Ekonomin bekymrade till den grad att ordföranden måste ifrågasätta Finlands Naturs kostnader och intäkter. Det var verkligen inte populärt. Dessbättre kan tidskriften fortsätta. Regionkansliet för Österbotten måste tyvärr läggas ner i början av 2000.

Den stora trösten, då många frivilliga föreningar redovisade stor medlemsflykt, var NoMs trogna medlemskår, som står för en betydelsefull del av organisationens intäkter och därmed också för dess oberoende.

Generalsekreterare Ulrica Cronströms alltför vidsträckta arbetsbörda och ansvar lättades när föreningen kunde tillsätta en ny post som administrativ chef, Ira Carpelan.

Höstmötet 2000 kunde konstatera att ekonomiutvecklingen nu ger hopp inför framtiden. Nya stadgar ska leda in organisationen i treårscykler, vilket underlättar planering och uppföljning av projekt och andra insatser.
Utmaningar för NoM jag uppfattar som näraliggande:
  • Natur och Miljö siktar målmedvetet på att bereda medlemmarna både nytta och nöje.
  • Den fortlöpande kontakten med lokalavdelningar, medlemmar och alla andra intresserade byggs ut via World Wide Web och e-post, med nyhetsflöde och nätdiskussioner.
  • NoM accepterar dagens projektanda och vänder sig också till nya grupper aktiva medborgare genom att ta initiativ till eller medverka till konkreta, tidsbegränsade miljöinsatser av olika slag.
  • NoM avgränsar tydligt sin fortlöpande verksamhet för att ytterligare höja kvaliteten och erbjuder rådgivning mot skälig ersättning.
  • NoMs organisation kompletteraletteras så att från och med nästa val arbetar ordföranden ideologiskt på deltid vid kansliet.
  • NoM -kongressen vart tredje åt blir en generalmönstring av miljöfrågorna och insatser som gjorts eller bör göras för att lösa problem.