malgrupper/press
/Site/Data/812/Images/Layout/Headers/Default/Kuusamoruska2.jpg

Pressmeddelanden

Ensidig och halvfärdig handlingsplan för skarv

02.10.2017 kl. 09:47

Andrea Weckman förbundsordförande

07.05.2017 kl. 18:01

Tre nya skolor får utmärkelsen Grön Flagg

24.05.2016 kl. 06:04

Kom och se hur vi är helt pihalla på finska

27.01.2016 kl. 16:13

Artiklar i Finlands Natur

Så beräknas belastningen

22.12.2014 kl. 12:40

Stoppa klimatorättvisan

05.12.2014 kl. 11:02

Klimatförändringen märks i Bhutan

05.12.2014 kl. 10:58

Dags att ro klimatavtalet iland

05.12.2014 kl. 10:54

Kommunala avlopp under lupp

05.12.2014 kl. 11:00

Så beräknas belastningen

22.12.2014 kl. 12:40
Det bråkas fortfarande om vem som smutsar ned vattnen, trots att vi länge haft en god uppfattning om hur stora de olika belastningskällorna är. Forskare Katri Rankinen reder ut begreppen. Finlands Natur 4/2014.

De här färska belastningssiffrorna för hela landet, med jordbruket som den klart största ”bidragsgivaren”, håller för en närmare granskning. Källa SYKE.

 

Från jordbrukarhåll hörs fortfarande påståenden om att jordbrukets andel av totalbelastningen överdrivs vid beräkningen av de resultat som presenteras i offentligheten. Man vill inte acceptera att kväve- och fosforläckaget från åkrarna skulle utgöra kring hälften av landets totala utsläpp i vattenmiljön. Ett ofta upprepat påstående är att jordbrukets andel räknas ut så att punktbelastningen från reningsverk och industrier subtraheras från totalbelastningen och det som ”blir över” räknas som jordbrukets andel. Då hamnar den diffusa belastningen från bland annat tätorter och naturligt läckage från markerna på jordbrukets konto.

 

Specialforskare Katri Rankinen på Finlands miljöcentral har varit med och gjort belastningsberäkningar för hela landet sedan år 2000. Hon berättar att mätningar av kväve och fosformängderna görs på tre olika nivåer.
Läckaget från enskilda åkrar följs med av jordbrukets forskningscentral MTT på provområden runt om i landet. Här ingår också intervjuer med jordbrukare om gödsling och andra åtgärder.
Finlands miljöcentral SYKE gör mätningar i vattendrag inom mindre avrinningsområden, från några hektar till tiotals kvadratkilometer. I avrinningsområden med mycket skog utför skogsforskningsinstitutet METLA mätningar. 

– Då vi känner till närsaltkoncentrationerna i älvmynningarna och vet hur stort vattenflödet är kan vi beräkna hela avrinningsområdets totalbelastning, säger Rankinen.

I detta skede vet man ännu inget om de olika belastningskällornas relativa storlek. 

– Vi fortsätter med en ”till-bakaberäkning” där vi utnyttjar alla mätdata som finns för enskilda åkrar och skogsmark. Man får då en statistisk modell där belastningen från åkrar och skog ligger på samma nivå som de uppmätt värdena. Till modellen fogas till sist punktbelastarna.

Beräkningarna utgår alltså från den faktiska åkerarealen inom ett avrinningsområde och jordbrukets andel av belastningen inkluderar enbart läckaget från åkrarna. Detta är fallet i den senaste rapporten om miljöstödets effekter (MYTVAS 3) som SYKE publicerade tidigare i år.

Rankinen medger att det tidigare förekommit rapporter där jordbrukets andel räknats ut genom att subtrahera punktbelastningen från totalbelastningen.

– Men de äldre beräkningarna gav i stora drag likadana resultat som i MYTVAS 3-rapporten.

 

Reningsverkens slam som används som jordförbättrings-medel i parker och på vägkanter och som läcker närsalter till vattendrag har i jordbrukarkretsar påståtts vara en försummad belastningskälla. 

– Läckaget från slammet har undersökts experimentellt vid MTT och visat sig vara litet. Den kemiska utfällningen i reningsverken gör att fosforn är hårt bunden till jordpartiklarna, säger Rankinen.

Hon har gjort ett försök att inkludera det här läckaget i sin modell, men det gav ingen som helst tilläggsförklaring till variationerna i totalbelastningen.

Förra året visade en doktorsavhandling av Noora Sillanpää vid Aaltouniversitet att avrinningen från gator och grönområden ("dagvatten"), som numera ofta inte går via reningsverk, belastar vattendrag med i stort sett lika mycket fosfor och kväve som jordbruket. Men detta gäller uttryckligen per ytenhet, och i och med att tätorternas andel av avrinningsområdena typiskt är 1–2 procent blir tätorternas andel av totalbelastningen blygsam. 

 

Magnus Östman
Kommentarer (2)
Kommentar till senaste Finlands Natur 4/2014, Så beräkas belastningen

Artikeln behandlar den procentuella fördelningen av kväve och fosfor till våra vattendrag. Som ekologisk mjölkbonde och med en del jordbrukspolitiska uppdrag har jag god kännedom hur miljöpolitiken drivs i Finland. Det första som jag irriteras av är att man med ett bolldiagram försöker påvisa något viktigt. Verkligheten är att i den optimala utsläppsvisionen så skulle jord och skogsbruket stå för 100% av alla vattenburna näringsämnes utsläpp! Alla andra har möjligheten att sas sätta en propp i hålet medan jordbruket aldrig kan komma till inget utsläpp alls. Åkermark och skogsbruk kommer för all framtid att läcka näringsämnen. Däremot finns det mycket intressant att se på hur mycket vi under de senaste årtionden har minskat vår fosforgödsling och kvävegödsling. Det finns dessutom goda möjligheter att utveckla miljöstöd så att man kan gå vidare med arbetet med att minska våra näringsämnes förluster. Det är trotsallt näringsämnes förluster för oss eftersom vi behöver dem på åkern för att få våra grödor att växa. Så allt som skrivs och debatteras om vattenburna utsläpp skall vara i former av vad som har gjorts och vilka möjligheter som finns att göra framöver.
Sen är det ju så att jag har svårt att förstå hur tonvis med fosfor och kväve som körts och körs årligen in till våra samhällen via våra matprodukter på något sätt helt plötsligt blir ofarligt bara man renar ca 90% av fosforn (och ännu sämre när det gäller kväve)! Dvs 10% släpps ju direkt ut i havet och resten då? Våra dikes kanter borde ju vid det här laget vara rena fosforguldgruvan! Tyvärr är vårt samhällsavfall tyvärr oftast så orent att vi har svårt att utnyttja denna resurs i jordbruket vilket ju absolut borde vara högsta prioritet.
Det finns vidare en del mycket märkliga drag i miljöfrågor som gäller jordbruk. Den miljöersättning som nu skall träda ikraft till våren har nu så pass höga krav att det för många djurägare blir mycket svårt att kunna ta del av programmet. Nu blir våra stallgödselgivor som vi sprider på våra åkrar teoretiskt små och det pikanta att trots att man anser att höstspridning läcker näringsämnen så skall vi i våra kalkyler räkna dessa till 100% tillgängliga för våra grödor följande år. Detta närmar sig ett stalinistiskt tänkande där man i terorin skulle så sina grödor en viss dag oberoende av om det var tjäle eller regn!

Jag anser att man vägrar inse att matproduktion skall göras i praktiken och att de problem som vi idag belastas av har rötter i en politik som i princip startade för mer än 50 år tillbaka. Då startade det specialiserade jordbruket där djur och åker inte ansågs höra ihop för att vara ett grundläggande hållbart jordbruk. Samtidigt lever vi jordbrukare i en värld där våra livsmedel skall konkurrera med importerade billiga livsmedel från hela världen. Jordbruket i Finland har hittills aktivt investerat för de krav som primärt är avgörande i dagens ekonomisamhälle. Gårdarnas arealer och djurens antal på gårdarna har växt kraftigt under de senaste 20 åren. Om detta kan man tycka olika om men så länge som priset i butiken är det avgörande för oss konsumenter så kommer jordbruket att fortsätta att ”centralisera” till större gårdar. Däremot är det klart många arter i spåren av denna förändring hamnar att förändra sina livsmiljöval eller så tas de över av andra arter vilket ju i sig alltid skett i evolutionen.
Bjarne Mara19.12.1422.12.14 kl. 13:26
Tack för dina kommentarer, Bjarne Mara. Du har flera intressanta synpunkter. En del håller jag med om, andra inte. Jag kommenterar här närmast dina synpunkter kring tillåtna stallgödselgivor. Vi kan gärna fortsätta diskussionen senare.

I den färska rapporten om miljöstödets effekter (MYTVAS 3) konstateras det att användningen av konstgödsel i jordbruket har minskat, men att urlakningen av näringsämnen håller på att bli ett allt större problem på områden där det finns mycket husdjursproduktion. Ett sådant område är den österbottniska kusten.

Av olika orsaker, inte minst stödpolitiken, har djurhållningen och växtodlingen allt mer segregerats till olika regioner. Fosforrik gödsel från husdjursgårdar sprids ut på närbelägna åkrar, ofta i betydligt större mängder än vad som tas bort i form av skörd. Eftersom den här processen pågått i många år, är fosforhalterna på många åkrar väldigt höga och risken för urlakning av fosfor från dem till vattendrag är stor.

Samtidigt använder växtodlingsgårdar konstgödsel. Fosforn i konstgödsel är en ändlig resurs. Det blir dyrt att transportera stallgödsel långa sträckor till växtodlingsgårdar. Det är viktigt att underlätta samarbetet mellan husdjurs- och växtodlingsgårdar bl.a. genom att motarbeta den kraftiga regionala specialiseringen. Det finns också exempel på hur man med tekniska lösningar kan behandla gödseln så att logistikproblemen minskar. I fortsättningen ska jordbrukarna kunna få investeringsstöd för att investera i sådan teknologi.

Enligt villkoren för jordbrukets miljöstöd har jordbrukarna hittills inte behövt beakta all fosfor eller allt lösligt kväve i stallgödsel då de räknat ut hur mycket stallgödsel de får sprida på åkrarna. Vid vårspridning behövde jordbrukarna beakta 100 procent av det lösliga kvävet, men på hösten bara 75 procent. Det är inte ändamålsenligt att på det här sättet locka till höstspridning, eftersom risken för urlakningen av närsalter är större då.

Det s.k. stallgödselundantaget har tillåtit större fosforgivor om jordbrukarna gödslar med stallgödsel än om de använder konstgödsel. I MTT:s stora metastudie (2008) konstateras det att miljöstödets gränsvärden för fosforgödsling har varit märkbart högre än vad som behövs för att få största möjliga skördeökning. Villkoren för gödslingen ska bli lite striktare i den nya miljöersättningen för jordbruket som träder ikraft 2015.

Källor:
Aakkula, J. & Leppänen, J. (red.) 2014. Maatalouden ympäristötuen vaikuttavuuden seurantatutkimus. (MYTVAS 3). Loppuraportti. Jord- och skogsbruksministeriet 3/2014.

Valkama, E. etc. 2009. Phosphorus fertilization: A meta-analysis of 80 years of research in Finland. Agriculture, Ecosystems and Environment 130, 75–85.
Anne Antman, Miljövårdschef, Natur och Miljö.09.01.15 kl. 11:43